Script of the interview of the famous Swedish volunteer Philip Jonsson to SVT Eng/Swe
Swish: 0738392844
Message: Ukraine
SLAVA UKRAINI ❤️🇺🇦
Philip Jonsson:
February 24, 2022 will be entered into the history books.
For me, it tops the worst day of my life.
I will never forget that morning exactly one year ago when I was sitting with a mask on in a taxi on my way to work.
In all the fatigue early in the morning, I pick up my phone and check the news and become completely numb and can’t believe my eyes…
Immediately contacts Karina who was still sleeping “now there are bombs everywhere in Kyiv, and honey call your mother and brother because they are leaving the country immediately”
The only thing I remember from that shift was that I was constantly worried as my mother-in-law and brother-in-law are in the epicenter of the invasion. When I got home from work, the family in Kyiv hadn’t gotten in the car and started driving towards Poland yet. I then said one last time to Karina “now I’m booking an evening flight to Poland and my brother will take the car over with the ferry, now you tell them to start driving from Kyiv right away”.
In the end, they packed everything that you can imagine taking with you when you flee war and leave your home that you don’t know when or if you will even return to.
They decided to drive the following morning as the mother-in-law had not driven a car for ten years and was unsure about driving, especially in the dark. I understood her, but the thought that they would remain in the capital for so many hours worried me.
The next day I meet my brother at the ferry stop in Gdynia and we drive down towards the Ukrainian border, the drive of about 8-9 hours felt like a lifetime..
Once at the border, we are met by cars and people who were waiting for friends and family fleeing the war. We could see the cars on the Ukrainian side queuing up to a country at peace. It was an unfair feeling “here I stand in peace and there they stand in the middle of a war-torn country”.
There were so many cars and the light from the headlights stretched as far as the eye could see.
We sat for several hours with the hope that they would arrive that evening or during the night. What was frustrating was when we saw how fast the queues were moving and we immediately realized that it will take several days for the family to get over to Poland if this continues. After several hours in the car at the border I said “there must be a place nearby where people are received where we can leave food and drinks” the brother googled and finally he found a place in the nearest town Tomaszow Lubelski where a sports hall had converted into a refugee reception and buses came with children of all ages with their mothers and mothers/grandparents, we also met children who arrived all alone.. That’s when the first tears that I couldn’t hold back came and you felt so inadequate, yes, we could contribute some baguettes and some water, but that satisfies hunger and not trauma..
I then posted a picture with an appeal that you friends and acquaintances on Facebook and Instagram would like to make a donation to help the people who came to Poland. Many contributions came in and we disposed of the money quickly.
Day three we go to the border early in the morning and the queues hardly move then either and then I said to the brother “well now we continue with the means we can help while we wait for the family, I share the post to the public and ask friends to share the posts and we’ll see if we get more contributions”
In short: There was such an incredible response and the contributions just poured in. We emptied shelves at petrol stations, supermarkets, kiosks and everything you can think of.
We had been told that it was a volunteer named Magdalena who had set up a relief center/depot for supplies. We contacted her and shuttled the supplies to her. Magdalena’s aid center had vans that shuttled to Ukraine with all the supplies that came in and could thus be a very effective aid to the people left in the middle of the war. Magdalena and her gang are absolutely fantastic! They are friends for life!
This work a year ago went on for three days until the family arrived and one more day before we left for Sweden.
Three weeks after that, Karina and I went down to continue helping Magdalena and her team! We were there for a week and it is thanks to you that more purchases of supplies could be purchased!
Worth noting!
The large and established aid organizations were conspicuous by their absence as far as the eye could see and this is day three.. They SHOULD have been there on DAY ONE!!!
I would like to say a big thank you to everyone who has and continues to contribute to my fundraiser. I hope that through my shares on Facebook and Instagram, you understand that your contributions make a difference to as many people as possible on the ground in Ukraine. I don’t know how many times I have been touched because you help and make it possible to help Ukraine!
We have an obligation to help our neighbors who live only 69 Swedish miles from Sweden!! As long as we help with what we can help with, Ukraine is one step closer to peace and freedom!
Finally, I want to say that I will continue to collect contributions and work for the benefit of Ukraine and Ukrainians as long as it takes.
Transports to Ukraine will not stop until the occupiers are out of the territory of Ukraine!
Don’t forget that all contributions are of great help regardless of size, many streams are small!!
Now we continue the fight for Ukraine and the Ukrainians!
Thank you!
24:e Februari 2022 skrivs in i historieböckerna.
För mig så toppar det den värsta dagen i mitt liv.
Jag glömmer aldrig den där morgonen för exakt ett år sedan då jag satt med munskydd på i en taxi på väg till jobbet.
I all trötthet tidigt på morgonen så tar jag upp min telefon och kollar nyheterna och blir helt stel och tror inte mina ögon…
Kontaktar genast Karina som fortfarande låg och sov ”nu bombas det överallt i Kyiv, och älskling ring din mamma och bror för dom ska ut ur landet genast”
Det enda jag minns av det arbetspasset var att jag hela tiden var orolig då svärmor och svåger är mitt i invasionens epicentrum. När jag kom hem från jobbet så hade familjen i Kyiv inte satt sig i bilen och börjat åka mot Polen ännu. Jag sa då en sista gång till Karina ” nu bokar jag ett kvällsflyg till Polen och brorsan tar bilen över med färjan, nu säger du åt dom att börja köra från Kyiv med en gång”.
Till slut så packade dom allt som man kan tänkas ta med sig när man flyr undan krig och lämnar sitt hem som man inte vet när eller om man ens kommer att komma tillbaka till.
Dom bestämde sig för att köra morgonen därpå då svärmor inte hade kört bil på tio år och var osäker på att köra och särskilt i mörker. Jag förstod henne men tanken att dom skulle vara kvar i huvudstaden så många timmar gjorde mig orolig.
Dagen därpå möter jag upp brorsan vid färjeläget i Gdynia och vi böjar bilresan ner mot den Ukrainska gränsen, bilresan på ca 8-9h kändes som en livstid..
Väl framme vid gränsen möts vi av bilar och människor som väntade på vänner och familj som flyr undan kriget. Vi kunde se bilarna på den ukrainska sidan som stod i kö till ett land i fred. Det var en orättvis känsla ” här står jag i fred och där står dom mitt i ett krigshärjat land”.
Det var så otroligt många bilar och ljuset från billyktorna sträckte sig så långt ögat kunde nå.
Vi satt flera timmar med hoppet om att dom skulle anlända samma kväll eller under natten. Det som var frustrerande det var när vi såg hur segt bilköerna rörde sig och vi genast konstaterade att det kommer att ta flera dagar för familjen att komma över till Polen om det fortsätter så här. Efter flera timmar i bilen vid gränsen så sa jag ” det måste ju finnas ett ställe i närheten där människor blir mottagna där vi kan lämna mat och dryck” brorsan googlade och till slut så hittade han ett ställe i närmaste stad Tomaszow Lubelski där en idrottshall hade gjorts om till flyktingmottagning och bussar kom med barn i alla åldrar med sina mammor och mor/farföräldrar, vi mötte även barn som anlände helt ensamma.. Det var då de första tårarna som jag inte kunde hålla tillbaka kom och man kände sig så otillräcklig, ja några baguetter och lite vatten kunde vi bidra med men det stillar hunger och inte trauma..
Jag lade då ut en bild med vädjan om att ni vänner och bekanta på Facebook och Instagram gärna få swisha ett bidrag för att hjälpa människorna som kommit till Polen. Det kom in många bidrag och vi gjorde av med pengarna snabbt.
Dag tre så åker vi till gränsen tidigt på morgonen och köerna rör sig knappt då heller och då sa jag till brorsan ” nä nu fortsätter vi med de medel vi kan hjälpa till medan vi väntar på familjen, jag delar inlägget för allmänheten och ber vänner att dela inläggen så får vi se ifall vi får in mer fler bidrag”
Kortfattat: Det var ett så otroligt stort gensvar och bidragen bara vällde in. Vi tömde hyllor på bensinmackar, stormarknader, kiosker och allt ni kan tänka er.
Vi hade fått höra att det var en volontär vid namn Magdalena som hade startat ett hjälpcenter/depå för förnödenheter. Vi tog kontakt med henne och körde förnödenheterna i skytteltrafik till henne. Magdalenas hjälpcenter hade skåpbilar som körde skytteltrafik till Ukraina med alla förnödenheter som kom in och på så sätt kunde vara en väldigt effektiv hjälp till de människor som är kvar mitt i kriget. Magdalena och hennes gäng är helt fantastiska! Det är vänner för livet!
Detta arbete för ett år sedan pågick i tre dagar till familjen kom och ytterligare en dag till innan vi begav oss till Sverige.
Tre veckor efter det så åkte jag och Karina ner för att fortsätta hjälpa Magdalena och hennes team! Vi var där i en vecka och det är tack vare er som fler inköp av förnödenheter kunde köpas!
Värt att poängtera!
De stora och etablerade hjälporganisationerna lyste med sin frånvaro så långt ögat kunde nå och detta är alltså dag tre.. Dom BÖR ha varit på plats DAG ETT!!!
Jag vill härmed rikta ett stort tack till alla som har och fortsätter att bidra till min insamling. Jag hoppas att ni genom mina delningar på Facebook och Instagram förstår att era bidrag gör skillnad för så många människor som möjligt på plats i Ukraina. Jag vet inte hur många gånger jag blivit rörd för att ni hjälper till och gör så att det blir möjligt att hjälpa Ukraina!
Vi har en skyldighet att hjälpa våra grannar som bor endast 69 svenska mil från Sverige!! Så länge vi hjälper till med det vi kan hjälpa till med så är Ukraina ett steg närmare fred och frihet!
Slutligen så vill jag säga att jag kommer att fortsätta samla in bidrag och arbeta till förmån för Ukraina och ukrainarna så länge det krävs.
Transporter till Ukraina slutar inte förrän ockupanterna är ute ur Ukrainas territorium!
Glöm inte bort att alla bidrag är till stor hjälp oavsett storlek, många bäckar små!!
Nu fortsätter vi kampen för Ukraina och ukrainarna!
Tack för mig!